Jag tycker att personligt ansvarstagande är den absolut viktigaste personliga egenskapen i alla sammanhang: Jobbet, familjen, fritiden. Genom personligt ansvarstagande gör man bättre ifrån sig, trivs bättre med sig själv, uppskattas mer av andra.
Etikett: ansvarstagande
(Christer Ackerman)
För lite befogenhet eller för lite ansvar?
Att chefer inte har tillräcklig befogenhet är ett problem som ofta lyftas upp.
Men är det inte ett överdrivet problem? Chefer som inte tar ansvar är kanske ofta orsaken, snarare än befogenhet?
I många fall känna det som att man förutsätter att man inte har befogenhet och därför agerar man inte. Vilket I sin tur förstås är ett säkert sätt att inte få ytterligare befogenhet.
Ansvarsbägaren
Nu har jag skrivit ihop tankarna kring att ge och att ta ansvar.
Annat intressant att följa är händelseutvecklingen kring Nordic Ace. Även Nikke Lindqvist skriver om Nordic Ace.
Blir förbannad av folk som inte tar ansvar
Folk som inte tar personligt ansvar gör mig förbannad. Och jag är inte ensam.
Ansvarsbägaren
Anteckningar.
Ansvarstagande I tre nivåer
- ta ansvar för de uppgifter man tilldelas inom sitt ansvarsområde (allt annat säger man att ”det är inte mitt ansvar”)
- ta ansvar självständigt för uppgifter inom sitt ansvarsområde, letar upp uppgifter (hänvisar fortfarande ofta till att daler inte ligger inom ”mitt område, min befattning”)
- ta ansvar för lite mer än sitt tilldelade ansvar och befogenhet. Går lite över sitt mandat.
Inte kulturellt
Enda sättet att utvecklas karriärmässigt
Fyll den bägare du fått. Låt det droppa över, men inte svämma över.
Chef: ge en lite större bägare än personen tagit hittills. Något att växa I.
Att få befogenhet
Jag har lärt mig att uppnå saker tillsammans med andra.
Det har stegvis lett mig till befogenheten att kunna besluta själv.